Köket | Badrummet | Balkongen | Vardagsrummet | Den jag är

Jag!

Narcissisten

Ännu en bortkastad dag

Om man egentligen vill åstadkomma någonting så borde man få gå i någon kurs i ämnet. Jag sitter här med ett tryck över diafragman som med varje andetag påminner mig om att jag inte åstadkommit någonting …idag igen. Att det ska vara så svårt. Det finns ändå något slags begär efter mening… I egenskap av självutnämnd desillusionerad romantiker, jag har inga självtjänande illusioner om att vara en cyniker (som vissa egentliga romantiker felaktigt gör sig anspråk på att vara), tar jag rätt illa vid mig av en dylik situation. En cyniker är ingen bitter människa, varför skulle han vara det? Han bryr sig varken om materiella saker eller medelsvenssons mediokrati. Han gör som han vill och har inte samma spärrar som oss andra.

En desillusionerad romantiker däremot är till ytan väldigt lik en cyniker men saknar cynikerns skarpsinne och disciplin, hans rättframma sätt och konsekventa stil. Problemet med en desillusionerad romantiker är just att han är en romantiker och vill gärna se världen ur ett rosenrött skimmer. Och då världen gör detta helt omöjligt för vår stackars romantiker så tar han sin tillflykt i bitterheten och förvissningen om att världen är i grunden ond… och vägrar låta sig bli förvånad eller upprörd av hemska nyheter. Om han som i detta fall även innehar en feg karaktär så vågar han heller inte bryta sig ur sitt monotona meningslösa liv. Det hade ju varit att erkänna att världen varken är ond eller att han själv skulle vara särkilt bitter över just det faktum. Det kan också vara så att var gång han råkar snudda vid tanken; att han möjligtvis skulle kunna råka ha fel, eller tankarna går åt hur mycket han egentligen är värd så ryser våran romantiker och känner sig värdelös. För att sekunden senare glömma av alltihop över en nybryggd kopp kaffe och en nyrullad cigg… När han kommer på sig själv med att ha glömt det helvetes kval han befunnit sig i 3 minuter tidigare så förbannar han sig själv för sin ytlighet och dyker genast ned i nästa depression, som naturligtvis även denna endast varar några ögonblick. Den här texten kommer antagligen inte att bli särskilt lång då vår romantiker sällan avslutar någonting utan hellre förbannar sig själv för att han inte avslutar saker som han påbörjar. Idag är tydligen inte en sådan dag.

När personligenheten hos en desillusionerad romantiker kombineras med andra karaktärsdrag uppstår onekligen konflikter. Ju mer åtskilda dessa olika drag är ju mer förvirrande blir kombinationen av just dessa. Om en total romantiker korsas med en genompraktisk människa så blir effekten definitivt intressant, om inte för någon annan anledning än att i konflikten som uppstår i vardags situationer är så fantastiska och otroliga (vår romantiker är väldigt väl medveten om detta men som sagt glömmer lätt av det) att romantikern själv har svårt att tro sina ögon när dessa makabra situationer uppstår. Det ligger nästan någonting övernaturligt över hur han kan se situationen utvecklas, märker hur de olika delarna av hans personlighet kommer att ta ut varandra men står ändå hjälplöst och ser på medan pinsamheten växer till faktum. Pinsamheter är inte egentligen ett problem för honom då han ändå glömmer av dem ganska snart, ibland är det bra att ha ett kort minne…

Om en dylik romantiker (som just har beskrivit) skulle söka förklara världen med hjälp av logik, så blir effekten fruktansvärd. Då logik inte ligger för honom och hans minne uppenbarligen har egna problem att ta hand om så klamrar han sig fast vid generella principer och tror bergfast att världen kommer att gå under så fort han överger dessa. Effekten blir en människa som å ena sidan har fötterna fast förankrade i luften och å andra sidan huvudet totalt begravt i tonvis med sand. Det kan vara svårt att se den bilden framför sig men för vår romantiker som ser den från insidan är det helt omöjligt. De gånger han kommer ihåg att titta efter det vill säga, det är inte lätt att se under sådana här förhållanden…