2. Förord

När jag började mina undersökningar om Platons och hans osynliga inverkan på samhället syftade jag mest till mig själv och de föreställningar jag har, men också på hur Platons idéer existerar ljudlöst i det moderna samhället. De ideal och värderingar som vi tar för givet och inte kan försvara eller förstå utan att först gå till källan. För att se om vi kan försvara dem eller om vi av lathet och vana accepterar läror som var konstruerade av och för andra människor i en annan tid och rum. Kan det vara så att vårt gemensamma ego står i vägen för Platons egen sanning och inte kan acceptera att det som vi tagit för givet i 1000 år skulle vara felaktigt? För att kunna svara på hur Platon har influerat oss tyckte jag att det är en bra idé att göra sig införstådd med vilka idéer som platon hade. Jag ämnar försöka lägga fram dessa idéer på ett enkelt sätt så att vi lätt ska kunna se likheter mellan dem och och de idéer som existerar i vår samtid.

Den här mosaiken av frågor var förutsättningen för den här uppsatsen, men som ofta när det gäller resor, i det här fallet en studieresa, ändras de ursprungliga planerna allt eftersom de yttre omständigheterna ändras. Nya frågeställningar uppstår och ersätter i viss mån de gamla.

Av de verk som tillskrivs Platon är Staten den mest kända. Staten börjar med hur Sokrates och Trasymakos inleder en het diskussion om rättrådigheten. Den eldige Trasymakos kritiserar Sokrates för dennes dåraktiga tal om rättrådigheten, som något gott i sig självt och anser att de orättrådiga är lyckligare och friare än de narrar som som går på den svårframkomliga stig som rättrådigheten utgör. För att på ett tillfredsställande sätt redogöra för hur rättrådigheten är att föredra framför orättrådigheten vill Sokrates först undersöka rättrådigheten i det stora (staten) för att sedan knyta an till det lilla, dvs människan. Och så börjar den resa som resulterar i Platons ideal-stat. Det är en resa vars syfte inte är att försöka ändra författningen i Aten till sin egna "överlägsna" författning utan att vara ett rättesnöre för statens reform och individens utveckling. Eftersom staten behandlar frågor rörande människors relation till varandra och till staten tyckte jag att det var en bra idé att använda mig av just "staten" för att försöka så långt det går få svar på mina frågor.

3.1 Början...

"-Tror du att jag är så galen, att jag vill försöka raka ett lejon eller att vränga ord för Trasymakos."

Sokrates blir något överraskad och förskräckt när Trasymakos i omilda ordalag och i vredens gestalt gör honom införstådd med att han borde passa sin tunga. Trasymakos har försökt med sin mediokra dialektik att förklara och försvara sina idéer om orättrådighetens fröjder. Sokrates hade sin vana trogen tillämpat den ordkonst som senare skulle få honom avrättad av sina medborgare och som nu gjort Trasymakos så upprörd att han mist all vett och sans. Sokrates som väl förstod stundens allvar visade nu upp en ödmjuk sida och förklarade att han inte menat att förolämpa Trasymakos utan endast sökte sanningen, för att blidka Trasymakos från Kalkedon som vid det här laget var stundom eld stundom lågor började han förklara sig något mer ingående än förut. Påhejad av sina vänner bröderna Glavkon och Adeimantos, Aristons söner, och vissa andra i sällskapet började så Sokrates en diskussion med vilken han försökte bevisa rättrådighetens förträfflighet. I diskussionens början vill Sokrates först undersöka rättrådigheten i det stora dvs staten för att sedan se likheterna med det lilla som då är människan.

3.2 De två världarna

"- ,att om man tänker på vad som är sant eller inte sant, står spegelbilden i samma förhållande till sitt original som föreställningen eller meningen står till insikten."
- Sokrates -

"-Du må således veta,att detta, som förlänar sanning åt föremålen för vår kunskap och som ger åt den kunskaps-sökande förmågan att finna kunskap, är det godas idé. Den är grunden till insikt och sanning. Bägge dessa två, insikten och sanningen, äro sköna; men du tar ej fel, om du anser, att det goda är något annat och skönare än dessa. Liksom det i den synliga världen är rätt att anse ljuset och synen såsom liknande solen men ej rätt att anse dem såsom sol, på samma sätt är det även på det andra området riktigt att anse dessa båda, vetandet och sanningen, såsom liknande det goda, men ej riktigt att betrakta någon av dem såsom det goda självt; utan det godas väsen bör sättas ännu högre"
- Sokrates -

Det ovanstående är ett exempel på Platons indelning av världen i två delar. Den ena är en sinnevärld fylld av saker vi kan förnimma med hjälp av känsel, lukt, syn, hörsel och smak. Den andra är en tankevärld som endast kan förnimmas av "själen" dvs genom sitt förnuft och där man genom sin dialektiska förmåga försöker komma fram till sann kunskap om "det varande". Alltså endast med hjälp av idéerna själva och utan att ta någonting ur sinnevärlden till hjälp. I sinnevärlden är allt förgängligt i kontrast till tankevärlden där allt är evigt. Ett påstående som Platon låter Sokrates bevisa på sid 418 i sin behandling av frågan "vilken är den högsta belöning, som väntar rättrådigheten?".

"-,den lägre delen , använder själen de förut nämnda föremålen i sinnevärlden så som spegelbilder; den är nödgad att i sitt sökande utgå från vissa givna förutsättningar, och att istället för att gå upp till en översta princip stiger den ned mot en slutsats. I den andra delen däremot går den ut från en förutsättning och höjer sig till en förutsättningslös begynnelse; och utan att som i förra fallet använda bilder fullföljer den undersökningen endast genom idéerna själva."
- Sokrates -

Platon såg förhållandet mellan sinnevärlden och tankevärlden som liknande bildens förhållande till objektet. Platon har en teori om det han kallar efterbildande konst, där han anser att den inte har någon plats i hans Ideal-stat då den endast avbildar skuggan av sanningen och så leder människan bort från sanningen och orsakar onödig förvirring. Enligt Platon efterbildar konsten ett objekt, som i sin tur efterbildar en idé. Detta förhållande leder till att konsten är i tre led avlägsen sanningen, då sanningen är i första led, objektet i andra och således avbildningen av objektet, dvs målningen, i tredje led. Sokrates går in i detalj om måleriet, poesin och tragedien i den sjunde boken, på sidan 400, av "Staten".

Platon anser att vi uppfattar ting med ögonen, och idéer med tanken. Ting är osynliga för tanken men synliga för ögat och tvärtom vad det gäller idéer att de uppfattas med tanken men inte med ögonen .

3.3 Grottan

En av Platons mest omtalade liknelser är den på nästa sida illustrerade grottan. Med liknelsen om grottan försöker Sokrates förklara relationen mellan okunnighet och kunnighet, genom att jämföra okunnigheten med mörkret längst in i grottan och insikten med ljuset som strömmar från andra sidan. I sjunde boken på sidan 275 förklarar "Sokrates" själva grottan mer ingående i detalj än vad jag ämnar göra här. Men jag tänkte ändå förklara grottan så gott jag kan. Här beskrivs hur människorna sedan födseln är fjättrade längst in i grottan bundna på ett sådant sätt att de är tvungna att se inåt grottan. Bakom och snett ovan dem brinner en eld på avstånd. Mellan dem och elden är ett liten vägg (litet skrank) uppförd, längs väggen går människor bärandes på allt möjligt så som verktyg, blommor etc. Det finns också objekt som träd buskar statyer. De som sitter längst in i grottan kan bara se skuggbilderna av människorna på andra sidan skranket och likaså endast skuggbilderna av sig själva. Eftersom de har varit fjättrade på detta sätt sedan födseln känner de inte till något annat än skuggbilderna och tror därför att det är skuggorna som är verkliga. Det som människorna längst in i grottan tar för sant är egentligen bara skuggan av sanningen. Om man då berättade för en sådan människa att skuggorna som han tagit för sanning i hela sitt liv, endast var skuggor så skulle han ju inte tro på det, oavsett hur sant det egentligen är. Den ibland dessa människor som är snabbast och bäst på att tyda vad skuggbilderna gör och kommer att göra anses ju naturligtvis av de andra som den ljusaste och smartaste bland dem. Men den som vrider på huvudet och går in i ljuset och då ser hur allt verkligen förhåller sig (efter det att hans ögon vant sig vid ljuset) och sedan går ned igen till de övriga för att berätta för dem vad han sett och hur allt egentligen hänger ihop, blir ju utskrattad därför att han inte längre är särskilt bra på att tyda de skuggbilder som de övriga tar för sanning, eftersom hans ögon inte vant sig vid mörkret än.

Det borde stå ganska klart att det Platon genom Sokrates ville ha sagt är att de som lever inne i grottan lever i Sinnevärlden och de som går omkring däruppe i ljuset lever i tankevärlden. Att när man vänjer sig vid det ena tillståndet insikten (ljuset) är man sämre på att uppfatta hur saker ligger till i det motsatta tillståndet i det här fallet (mörkret).

3.4 Kvinnan

Det finns inte allt för många referenser till kvinnor i "Staten" men de som finns måste nästan betraktas som feministiska om man ser till kvinnors då rådande status i Aten. Platon beskriver kvinnor som mäns likar i allt utom i kroppslig styrka. När Sokrates behandlar frågan om framstående mäns får visa känslor sägs det att:

"- vi har således full rätt att förkasta all gråt och veklagan från framstående män. Dylikt får vi lämna åt kvinnorna (dock ej åt alla - ej åt de verkligt dugande!) ävensom åt fega män."
- Sokrates -

Sokrates anser att kvinnor, likt de vallhundar som är honor, mycket väl kan utföra det arbete som hanarna utför om de bara får rätt uppfostran. Dvs samma uppfostran som männen får genom musik och gymnastik. Kvinnor bör efter att ha fått en likadan utbildning som männen även dra ut i krig tillsammans med dem och träna tillsammans med männen .han anför vidare att det inte finns en enda syssla (förutom att föda barn) som endast kan utföras av en kvinna lika lite som det finns sysslor (förutom att avla barn) som endast kan utföras av män.

"- Du har rätt i, att mannen i stort sett har en avgjord överlägsenhet över kvinnan. Men många kvinnor äro emellertid i åtskilliga avseenden överlägsna åtskilliga män."
- Sokrates -

Sokrates kanske inte är helt rättvis i sina åsikter om kvinnor men man kan nog lugnt säga att han ligger ljusår före sina samtida kollegor vad det gäller jämställdhet.

3.5 Rättrådigheten

Rättrådigheten i en stat ligger i att alla dess medborgare sköter sin syssla och endast den syssla som är ålagd just dem . I Platons stat är innevånarna uppdelade i tre klasser, de Styrande vars uppgift det är att styra staten, de krigande till vilkas uppgifter hör att försvara staten, och de övriga som står för all inkomst. Till de styrande bör bara de som är visa goda och förnuftiga höra, till de krigande bara de som genom sitt mod är värdiga att kalla sig väktare och till de övriga de som bringa inkomster och har mindre av förnuft och mod. De här klasserna är inte helt statiska på så vis att man måste stanna i den klass där man föds utan om man visar sig vara värdig, bör man upptagas i någon av de högre klasserna allt efter sin egen begåvning. Likaså om man tvärt om är född i en högre klass men inte är värdig att tillhöra den bör man stiga ned till en lägre.

Staten liksom människan är enligt Platon för att vara fullständigt god beskaffad på så sätt att de fyra Kardinal-dygderna:

Finns representerade i själen eller i stats-författningen. Hos den enskilda människan finns det tre förmögenheter som motsvarar Statens klasser den Styrande-klassen, krigar-klassen och stora massan. Den rättrådige mannen bör låta sig styras av sitt förnuft. Förnuftet bör i sin tur ta modet till hjälp för att tvinga begäret att underkasta sig förnuftets styre. När begäret låter sig styras, modet hjälper förnuftet och förnuftet styr då råder besinningen över människan och en sådan människa är god. På samma sätt som människan är god är också staten det när de styrande bestämmer och krigarna hjälper dem att styra över den stora massan, då råder besinning i staten.

3.6 Platonisk Kärlek

Det verkar nästan oansvarigt att skriva om platons idéer utan att nämna den så kända Platoniska kärleken. Glavkon och Sokrates talar om själen och hur den är beskaffad. Sokrates gör då gällande att måttlös njutning inte är bra för själen och eftersom både Sokrates och Glavkon är överens om att den sinnliga kärleken är den mest måttlösa av alla, kommer de fram till att den måttfulla harmoniska kärleken är den enda sanna .

"- en älskare och hans älskling, som älska varandra på ett rätt sätt, få således ej närma sig eller ha beröring med en dylik njutning."

- Sokrates -

4. Slutsats

Under resans gång har jag sett både tankar som är förlegade idag men som var aktuella då och saker som antagligen aldrig kommer att mista sin aktualitet. Platons indelning av världen i en sinnevärld och en tankevärld lever ju om inte annat kvar i den spillra av kristendom som vi har kvar. Hans idéer om hur människans inre såg ut, utvecklades senare av Freud till vad som kom att heta jaget över-jaget och detet. Man kan nog säga utan att överdriva att platon är en av de största influenserna i västerländsk kultur. Vi tänker i Platoniska tankegångar utan att själva märka det, han har lämnat ett djupt avtryck i kristendomen och inspirerat många andra stora tänkare. Jag har funnit att många småsaker som jag inte har haft några referenspunkter till innan och inte riktigt kunnat klä i ord, verkar lite klarare efter att ha läst källan till så många av västerlandets förutfattade meningar.
Fascistiska tendenser
Jag har noterat att i boken finns det väldigt mycket värderingar och åsikter som, vid närmare eftertanke liknar mycket av det onda som vi har sett under vårt århundrade. Platon visar prov på värderingar som vi kan känna igen i de värderingar som rådde i det Nazistiska Tyskland och det Fascistiska Italien under andra världskriget, när han börjar censurera bort delar ur de gamla skaldernas texter för att de ska passa hans författning själv fick jag associationer till bok-bränning och propaganda. Med motiveringen att de var lögner, trots att de tidigare under samtalet sagt att de måste tro de gamla skalderna och traditionerna i "allt eller inget" då ingen nu levande person hade sett eller visste något om gudarna så strök Platon lite väl mycket ur poeternas oden. Poeterna skulle förbjudas att spela sådant som ansågs skada staten dvs. sådant som att gudarna inte var fullkomligt goda eller att de hade svagheter. Sokrates bevisar hur det vore en lögn att framställa gudarna på innan nämnda sätt, på sidan 90 i andra boken av Staten.

Medicin och vård borde inte slösas på dem som inte blir friska snabbt eller på dem som på grund av sin sjukdom lämnas oförmögna att utföra sitt arbete. Dessa borde lämnas att dö, då deras liv kommer att bli värdelöst för dem .

Trots att jag anser att Platon åstadkommit mycket gott t.ex. vad det gäller rättrådigheten och det godas idé så står jag ändå smärtsamt medveten om att ett tillämpande av Platons ideal-stat vore förödande både för människorna inom dess gränser likväl för de som står utanför kanske beror det på det faktum att jag sett två efterbildningar av den samma tillsammans stå för så mycket lidande att jag antingen av erfarenhet vet bättre än Platon, eller så var han inte lika klipsk i allting han företog sig.

Källförteckning

Platons
"staten"

I svensk översättning av Claes Lindskog med kommentarer av Holger Thesleff.

Bokförlag Nya Doxa, 1999.

Första upplaga, Albert Bonniers Förlag, 1922

och

"Platon och Akademien"

Av Jean Brun, professor vid Dijons Universitet.